Bedömning av barn?

GHS har precis gått av stapeln och med den kom naturligtvis en massiv kritik avseende hästvälfärd. Främst har det gällt dressyren. En del av kritiken håller jag med om, en del inte helt. Tyvärr tycker jag att man kan se videor, klipp och mem från folk som kanske främst vill ha billiga likes snarare än att på riktigt uppmärksamma hästvälfärd med all den komplexitet som hör till ämnet. En stark polarisering leder oftast inte till något positivt. Vi måste alla tillsammans föra arbetet framåt, inte kasta skit till höger och vänster så fort vi ser en häst med öppen mun.

Precis som tidigare skulle jag vilja diskutera hästvälfärd och god ridning på temat barn och knyta an till mitt förra blogginlägg om barn och känslor i sadeln. Jag tror det är hos barnen det börjar, såväl förståelsen för häst och ridning som inställningen till tävling och pengar i sporten.

Tävling är en svår sak när det kommer till såväl barn som hästar. Barnen ska förutom själva ridningen också hantera knepiga känslor som förväntningar, besvikelse och nervositet. Idag vill jag diskutera bedömning och då framförallt i dressyr.

Dressyrprogrammen är utformade för att vara utbildande och lösgörande för hästarna (och i viss mån för ryttarna). Följer man utbildningsnivån i de olika programmen ska man få en välutbildad häst (och till viss mån ryttare). MEN sedan har vi det där med bedömningen och då i synnerhet bedömningen när det gäller barn. Här finns det mycket som kan bli bättre.

Det är enligt TR ingen skillnad i bedömningen för barn respektive vuxna. Ridning är en oerhört komplicerad sport och alla vi som ridit länge vet att man aldrig någonsin blir fullärd. Att barn ska bedömas på samma vis som vuxna är inte klokt. Okej, jag vet att ponnyklasserna döms generösare än på stor häst och många domare är väldigt rara och pedagogiska, men jag vill se en bedömningsmodell för barn som är mer inriktad på ryttarens utveckling än hästens.

Jag förstår att man menar att hästen påverkas av ryttaren och att bedömningen således blir av ekipaget MEN nog finns det hästar och ponnyer som snyggt och prydligt tröskar igenom program med ryttare som sitter snett, som lägger sig i bakvikt eller som sågar med handen. Likväl som det finns hästar som trots mjuk och fin ridning inte kommer till eftergift. Så länge hästen gör vad den ska blir det mycket lite, om ens något, avdrag för ryttarens eventuella tillkortakommanden. Om hästen går över tygeln eller går med tungan utanför munnen blir det däremot avdrag på varenda punkt trots att ryttaren sitter i korret lodrät sits med stilla hand och lätt kontakt och rider noggranna vägar i rätt tempo.

Det står beskrivet i TR att hästen SKA vara på tygeln genom hela programmet. På tygeln beskrivs som att hästen går med rest och välvd hals och nacken som högsta punkt. HALLÅ!? För det första sitter hästens nacke precis bakom öronen, det är i alla fall vad man lär sig om man studerar hästens delar. Lite beroende på hästens anatomi förstås, men det är normalt sett inte den del av halsen vi vill ha som högsta punkt. Jag tar för givet att det är en felskrivning och att man med nacke menar ungefär en tredjedel ner på hästens mankam, men nog måste TR vara tydligare än så? En häst som är korrekt ställd ska flexa litegrann i nacken (alltså direkt bakom öronen, där rörligheten är begränsad). Det är också vad barnen får lära sig om de får en korrekt utbildning. Jag menar att det är otroligt vilseledande att å ena sidan prata om nacken bakom öronen där hästen ska vara ställd och å andra sidan prata om en välvning av halsen med nacken som högsta punkt. En häst som har nacken som högsta punkt är i regel kort och avknäppt i halsen, är det vad vi vill lära barnen? Vidare står ingenstans att på tygeln involverar hela hästen, bara halsen. Inga problem för de barn som har en ponny som går med naturligt välvd hals, de slipper avdrag.

Så, mina frågor till Ridsportförbundet är: Vill vi att barn genom tävling ska lära sig god ridning och harmoniskt samspel med hästen eller vill vi att föräldrarna ska tävla i vem som kan köpa den finaste och mest lättridna ponnyn? Borde inte TR vara mer pedagogiskt och målgruppsanpassat? Det finns mycket man kan göra när det kommer till textbearbetning, men högsta prioritet borde väl vara att se över faktan och säkerställa att informationen inte är motsägelsefull?

Jag vill naturligtvis inte dra alla domare över en kam här. Jag har sett jättetrevlig bedömning som tar mer hänsyn till vägar och mjukhet än till hästens form. Men jag har också sett barn med höga procent som konstant sågat ner hästen i form genom programmet.

Jag menar heller inte att det här är domarnas fel. Det är ett systemfel som bottnar i att för mycket av dressyrens fokus ligger på hur hästen går och för lite på hur ryttaren rider. Många barn börjar tävla redan när de är 8-10 år. Att kräva att de ska komma ihåg ett program, rida noggranna vägar, hålla rätt tempo, sitta rätt över hästen, ställa och forma åt rätt håll, rida hästen ”på tygeln”, hålla rätt tempo och samtidigt hantera sin nervositet och hästens rörelser kan väl inte gå hand i hand med utveckling och vad ett barn i den åldern ska klara av? Är det konstigt att så många barn lämnar banan i frustration? Vill vi att de ska fortsätta tycka dressyr och ridning är kul eller vill vi skrämma bort dem?

Jag tror att vi, för barns och hästars skull, måste göra en förändring här. Så vad vill jag se?

Jo, en bedömning av barn som bygger på ryttarens utbildningsskala snarare än hästens. Barn ska inte utbilda hästar, de ska själva utbildas. Det första steget för en ung ryttare måste vara att kunna sitta korrekt i lodrät sits utan att hålla balansen i tyglarna, och det ska således vara det som bedöms i de lägsta klasserna. Strunta i kontakt, form och tempo. I nästa steg kan vi lägga till lite hjälpgivning. Här ska barnen kunna göra övergångar, växla tempo och styra enkla vägar. Därefter kan vi börja titta på ställning, hörnpasseringar, framåtbjudning och kontakt och först efter det begär vi att hästen ska komma till eftergift från bakbenen till bettet (gå på tygeln).

På det sättet kan vi utbilda barnen i rätt ordning och med fokus på rätt saker. För många barn vill tävla. Och som systemet och klasserna ser ut idag främjar vi inte god ridning och ryttarutbildning. Istället uppmuntrar vi till genvägar. Det menar jag är ett svek mot såväl barn som ponnyer och såväl nutida som framtida hästvälfärd.

Dela gärna om du håller med!

Therése