En riktig skit-tävling… (med guldkant)

Lördagen bjöd på fint väder med behagliga temperaturer på ända upp mot 16 grader. Milou och Tord var anmälda till en LB:1 och hade starttid så sent som 17.05. Skönt! Hela dagen kunde vi lägga på att tvätta vita bakben, rykta, knoppa, smörja och packa. Ingen stress!

Milou som brukar bli nervös och ha svårt att koncentrera sig på framridningen hade gjort en plan för både den och stunden på banan innan startsignal. Hon memorerade programmet både en och två gånger och funderade över hur hon skulle rida.

Redan strax efter 14 rullade vi ut från gårdsplanen, otroligt skönt att för en gångs skull kunna vara ute i riktigt god tid. Milou blir lätt nervös och stressad och var kanske till och med lite extra stissig eftersom hon inte tävlat på länge. Men hon var samtidigt glad. Extra roligt var det att storasyster Mabelle följde med som groom och hon såg mycket fram emot de pommes frites hon skulle äta efter ritten. (Litet tips till alla klubbar, pommes lockar deltagare).Tord stod som vanligt lugnt och obekymrat i lastbilen medan det spelades K-pop på hög volym i hytten.

Väl framme hade vi fortfarande mycket gott om tid och Tord fick en portion hö och mash-vatten medan Mabelle klistrade fast och satte upp Milous hår med otroliga mängder hårgel. Det tar tydligen jättelångtid om man tramsar och skrattar under tiden så när det var klart hade vi inte lika gott om tid längre.

Dags för urlastning och Tord som varit lugn som en filbunke blev plötsligt som förbytt och dansade ut ur bilen med uppspärrade näsborrar och svansen i vädret. Alldeles för vild för att jag skulle våga lämna över honom till groomen eller låta Milou sitta upp. Vi gjorde ett försök att damma av honom lite med halvdant resultat, för att stå still var helt omöjligt. Lös avföring smutsade de vittvättade benen och knoppen som lossnat fick vänta, istället gick vi bort mot tävlingsbanorna med vad som kändes som en vild galoppör innan start. Han taktade, piafferade och passagerade och när han for ut genom ett grindhål mot de stackars hästar som precis lämnade ridhuset var jag på riktigt rädd att jag skulle tappa honom. Han har ALDRIG betett sig så förut och jag kände mig tveksam till om uppsittning ens skulle bli aktuellt.

MEN, efter ytterligare 10 minuters promenerande kändes han nästan som sitt vanliga jag och Milou fick sitta upp inne i framridningsridhuset. Han såg lugn ut när hon började skritta och trava fram lite, SKÖNT! Förutom att han tappade, inte bara överskottsenergin, utan ALL energi. De vanliga knepen med övergångar, tempoväxlingar och galoppfattningar fungerade inte som de brukar, istället blev han bara än mer långsam. Vi blev hämtade till collecting-ring, bara för att sedan istället bli ombedda att vänta utanför ridhuset eftersom de redan startat ekipaget innan (ja, de låg flera minuter före i tidsschemat). Sju minuter skritt på volt utanför ridhuset gjorde inget för framåtbjudningen direkt.

Milou genomförde sin plan till punkt och pricka, men inte hjälpte det. Tord hade kastat in handduken. Skritt och trav-programmet gick trots allt någorlunda trots dålig bjudning men när de kom till galoppen blev det för svårt. Hur Milou än kämpade blev det bara några galoppsteg här och där (bland annat en mycket fin förvänd galopp på böjt spår, dock överkurs och inget som ger några fina poäng i LB).

Det var en mycket sammanbiten Milou som red ut från banan. Jag och Mabelle försökte lindra besvikelsen lite men visst måste man få lov att bli ledsen. Vi pratade lite med någon förälder utanför ridhuset och skrittade sedan bort till lastbilen, helt utan större känsloyttringar. ”Jag vill sluta rida” sade Milou, satt av och gick in i förarhytten där hon kunde bryta ihop lite i avskildhet. Jag och groomen, som nu också kunde hjälpa till att hålla den inte så vilda ponnyn, tog hand om Tord som fick gå in i lastbilen där det serverades mer hö och mash.

Fem minuter senare poppade Milou ut ur bilen och undrade om det kanske var dags för pommes frites. Sagt och gjort, pommes, choklad (och kaffe). Vi hämtade protokollet som låga poäng och en klar sista plats till trots innehöll fina kommentarer som ”Jättefin ponny” och ”Mjuk och fin ridning”. Mycket värt för ett barn som fått sig en liten självförtroende-törn.  

En riktig skit-tävling, så kändes det när vi körde hemåt. Trots det var alla på gott humör och Milou tog snabbt tillbaka det hon sagt om att vilja sluta rida. När dagen och tankarna kunde summeras var jag inte längre säker på att det varit så tokigt trots allt. För om jag jämför framstegen med motgångarna kan jag ändå konstatera att det väger klart över för de förstnämnda.

Milou gjorde en plan för sin framridning och följde den hela vägen.

Milou som ofta blir passiv inne på banan red noggrant och mjukt men effektivt hela programmet igenom.

Milou genomförde målmedvetet sitt program trots alla svårigheter på vägen.

Milou var aldrig arg eller hårdhänt mot sin ponny trots besvikelse och frustration. Hon höll ihop det så länge hon satt till häst.

Milou tog inte ut sin besvikelse på mig, Mabelle eller någon annan i sin omgivning.  

Milou tillät sig att vara ledsen en stund efter avsittning och kunde sedan skaka det av sig och gå vidare.

Den enda motgången var egentligen att Tord saknade bjudning. Det kan ju bero på många olika faktorer och var ingenting Milou kunde påverka för dagen. Värmen, pälsfällningen, eller kanske hans spändhet från urlastningen blev kvar i kroppen. Det man inte kan påverka ska man inte heller hänga upp sig på.

Hur som helst är det inte riktigt likt Tord att ge upp så totalt och därför kommer vi kolla upp honom ordentligt innan vi tränar vidare. För säkerhets skull.

Summeringen av den här skit-tävlingen blir alltså ett dåligt resultat och tråkig upplevelse på banan kantat av en rad ryttar-framgångar när det kommer till ridning, planering och, framför allt, hantering av sina egna känslor. För visst är det lika viktigt att träna på att ta hand om sina känslor som att träna ridning och tävling? Ofta lättare sagt än gjort och just därför är jag så otroligt stolt över Milous prestation i lördags.

Har ni liknande erfarenheter? Dela gärna med er!