Kan man lära sig rida hästvänligt?

Nu pågår en diskussion om viktgränser på ridskolor. Vissa ridskolor har viktgräns, andra inte. De som argumenterar för viktgränser åberopar främst hästvälfärden. Förbundet anser att viktgränser inte ska få finnas utan menar att ridlärarna bör kunna sätta ihop ekipage på ett sätt så hästarna inte far illa. Detta för att fokus på kroppar och vikt rimmar illa med riksidrottsförbundets uppdrag och värdegrund. I debatten nämns också hur lektioner bör hållas för att inte slita på hästarna, och då särskilt de hästar som behöver bära runt på tunga och obalanserade ryttare.

Men kan vi verkligen klumpa ihop ridsport med annan idrott när det kommer till kroppar och vikt? Och hur rimmar det med den pågående debatten om hästvälfärd och ”social licens to operate”?

Det finns många parametrar att väga in när det kommer till ridskolors verksamhet ur ett hästperspektiv. Det är inte bara sporten som bör synas och ifrågasättas utan hur hästar används i allmänhet. Att kånka runt på nybörjare som skumpar i sadeln och drar i tyglarna är nog inte en helt igenom behaglig upplevelse för en häst. Jag tycker därför att vi bör fråga oss om undervisning på ridskola kan ske på ett genomgående hästvänligt sätt och i så fall hur.

Jag börjar med viktgräns som är en het potatis nu. GIVETVIS måste ridskolor ha viktgräns för sina hästar. Hästar är inte fysiologiskt skapade för att bära ryttare och naturligtvis finns det begränsningar för hur mycket en häst kan och bör bära på ryggen. Även om tanken är fin kan det inte vara en mänsklig rättighet att få rida på hästar och här MÅSTE hästens hälsa sättas främst. Att säga att ridlärarna ska kunna matcha ekipagen på ett hållbart sätt eller att de ska anpassa undervisningen för att inte slita på hästarna håller inte. En för tung ryttare är alltid för tung, särskilt om den dessutom är ovan och obalanserad. Vilken viktgräns som ska råda är naturligtvis upp till respektive ridskola och avgörs beroende på vilket hästmaterial man har att erbjuda. En ridskola med flera kraftiga, vältränade hästar kan sätta en högre viktgräns än den som mest har ponnyer och små hästar.

Sedan har vi det här med obalanserade ryttare. Alla är vi nybörjare i början och ingen kommer lära sig att trava utan att skumpa lite. Ingen kommer lära sig att hoppa utan att då och då tappa balansen. Och ingen kommer undgå att göra fel på hästens bekostnad. Men vi kan begränsa skadan och göra undervisningen så behaglig som möjligt för hästen. Det är ridlärarnas och ridskolechefernas ansvar.

Egentligen är det inte så svårt. Ta bara en sak i taget och gå långsamt framåt. Börja med sits och balans, använd hjälpmedel i form av handtag på sadeln och halsring och låt aldrig eleverna rida i ett högre tempo än de klarar av i god balans och med kroppskontroll.

Så varför är det inte så idag? Varför ska barnen börja galoppera och hoppa efter en knapp termins ridning? Jo, för att såväl elever som föräldrar (och i viss mån instruktörer) mäter ridkunskap i hur snabbt man kan rida och hur högt man törs hoppa. Således är det inte en ovanlig syn att på ridskola bevittna grupper om 10-12 elever som far runt fyrkantsspåret i galopp eller slängtrav, det ena ekipaget mer obalanserat än det andra. Hästarna är både svettiga och andfådda efter ett 45 minuters pass i högt tempo med elever som rider sin första termin på ridskola. Men det är vad kunderna vill ha, och går inte elevens ”utveckling” tillräckligt snabbt framåt byter man till en annan ridskola.

Så även om vissa ridlärare finner prestige i att få eleverna i galopp så snart som möjligt, innebär det här också att andra, som hellre går långsammare och noggrannare fram, upplever en press från såväl elever som föräldrar (och kanske kollegor) att snabba upp tempot. Då på bekostnad av elevernas grundutbildning och hästarnas välmående.

Slutligen har vi det där med flera uppsittningar varje dag, monotont arbete på samma underlag och mycket böjda spår i dålig balans. Ja, det sliter förstås på hästarna, och särskilt om det ska göras i högt tempo. För att få ekonomi i en ridskoleverksamhet krävs att hästarna går flera lektioner om dagen men jag vet att man kan införa skonsamma sätt att bedriva en kvalitativ undervisning.

Vi vet att eleverna vill rida och att det är vad föräldrarna anser sig betala för men med lite mer reklam för den så viktiga teorin samt roliga och välplanerade teorilektioner kan man väcka större intresse för mer teoriundervisning. Istället för en timmes förhör om tränsets delar kan man använda sig av interaktivt teorimaterial, hålla clinics, jobba med hästarna från marken eller leka fram kunskap med hjälp av käpphästar. Det går till exempel jättebra att lära elever om galopp, hoppning och hindertyper till fots i ridhuset. Att till exempel få testa att själv galoppera i rätt respektive fel galopp väcker förståelse samtidigt som barnet får öva sin egen motorik och liksidighet. Med en käpphäst blir det extra kul.

Häst vid hand skulle också kunna få ta lite tid från ridningen. Idag pratas det mycket om vikten av kommunikation från marken, såväl från världsstjärnor som kommunikationsproffsen. Vi vet också genom forskning att det främjar barnens samarbetsförmåga och självkänsla i allmänhet.

Men bara genom att ta det varligt och inte gå för fort fram i ridundervisningen kommer man också tillrätta med mycket av problematiken kring hästarnas slitage. Och att rida ut i den mån det går är ju toppen.  Att skritta ut i början av en lektion upplevs av vissa elever och föräldrar stjäla tid från undervisningen. Men det går fint att undervisa eleverna under en skrittur också. Har man ledare på hästarna kan man låta eleverna pyssla med enkla balans- eller stretchövningar och lätt sits i backar ger eleverna värdefull balansträning. De små barnen brukar tycka det är jätteroligt och det behöver inte vara brant. Det är viktigt att ridläraren alltid förklarar hur och varför, på det sättet kan elever och föräldrar förstå värdet av annan undervisning än den som sker i trav och galopp i ridhuset.

Ridskolans uppdrag måste vara att ge eleverna en gedigen häst-utbildning. Här måste ridlärare och verksamhetschefer våga agera goda förebilder och stå på sig i vad som är en god undervisning och lagom takt, sett till såväl elever som hästar.

Min åsikt är alltså att man kan lära sig rida hästvänligt om man tar saker i rätt ordning och i ett lugnt tempo där hästens välbefinnande prioriteras lika högt som ryttarens utveckling. En utveckling som inte baseras på högt tempo och höga hinder utan fokuserar på sits, balans och grundridning. Och givetvis ska ingen häst behöva bära för tunga ryttare. Vilken viktgräns som är rimlig måste baseras på utbudet av hästar och bestämmas av varje ridskola för sig.

Håller ni med eller tycker ni annorlunda? Dela och kommentera gärna!

Therese

@stall_sandbacken