Ska det inte vara lätt för barn att göra rätt?

Det är inte ofta jag är på hopptävlingar nuförtiden men under sommaren besökte vi ett hopp-meeting för ponny. Som vanligt på ponnytävling var det mycket känslor i gungning. Det var föräldrar som nervöst skrek anvisningar utifrån staketet (till synes mest för övrig publik eftersom barnet i fråga, långt bort på den stora banan knappast kunde höra). Det var barn som grät av såväl glädje som besvikelse. Det reds snabbt som tusan, ibland så man kände att säkerheten för ekipaget absolut hade kunnat ifrågasättas. Ingen kontroll, bara full gas och häng i innertygeln för att vända så snävt som möjligt. Vi såg flera barn som var på väg att flyga all världens väg både över hinder och i snabba svängar, helt uppenbart inte redo för uppgiften att styra runt en omhoppning på snabbast möjliga tid.

En del fina ritter såg vi också men litegrann fick vi intrycket av att mest dödsföraktande barn med hetast ponny vinner, i alla fall i de låga klasserna. Här anser jag att det finns ett jobb att göra om vi vill främja god ridning och hästvälfärd. Kanske ska hoppningen ta lärdom av dressyren och införa mer inverkansbedömning i lägre klasser. Kanske borde det vara ett krav att ha ridit ett antal inverkansklasser på en viss poäng innan man får gå vidare till omhoppningsklasser. Bara en tanke som jag inte kommer dröja mig kvar vid, istället skulle jag vilja ta upp det här med spöanvändning på banan.

Under den förmiddag vi var på plats hörde vi domaren ett flertal gånger tillrättavisa barn för sin spöanvändning. Två av dessa blev till och med uteslutna. Det är naturligtvis bra att reglerna om spöanvändning efterlevs och att domarna tar det på allvar. Men nu pratar vi återigen om barn, vissa så unga som 6-7 år, som många gånger känner att det här med tävling är på liv och död (nästan i alla fall).

Jag undrar om det är lätt för de små barnen med känslorna på utsidan och adrenalinet pumpande att göra rätt när det kommer till spöanvändning på banan.

Såhär står det i TR: ”Spö får endast användas som anvisning, inte bestraffning. Som anvisning kan tillåtas att ryttaren högst två gånger under ritten anvisar hästen genom en lätt petning med spöet på bogen eller bakom sadeln”. Vidare står det att ”slag är en form av bestraffning”. Som vanligt när det gäller TR lämnas en hel del utrymme för tolkning. Det är domaren som avgör och jag gissar att det kan skilja sig en hel del från tävling till tävling.

Jag undrar vad TR menar med anvisning och hur mycket man kan lägga in i det begreppet. Att ”peta” på bogen när hästen inte vill följa tygeln i svängen är förmodligen en anvisning. Men om hästen fortsatt inte vill svänga och man tar i lite hårdare, är det då fortfarande en anvisning eller har det blivit en bestraffning? Om hästen inte vill fatta galopp och man ”petar” till med spöet bakom skänkeln för att förstärka hjälpen är det nog en anvisning, men om hästen fortsatt inte riktigt går fram för skänkeln och behöver ett eller två ”pet” till? Är du ute på tredje ”petet” eller får du en tillsägelse? Hur många extra-”pet” behövs för att du ska bli utesluten? När räknas ett framåtdrivande ”pet” som anvisning och när blir det en bestraffning?

Vi pratar mycket om våra unghästar och hur det ska vara enkelt för dem att göra rätt. Banorna ska designas på sätt som främjar självförtroende och hoppglädje och som tränare bör man vara noga med att aldrig ge dem för svåra uppgifter. Men det viktigaste av allt är att ge dem uppgifter och instruktioner de förstår.

Borde vi inte tänka likadant när vi utbildar våra barn till framtidens ryttare? Jag är ganska säker på att minst 99% av de barn som rider och tävlar älskar sina ponnyer och inte vill dem något ont. De flesta känner säkert någorlunda till reglerna kring spö. Ändå är många av dem för hårda i sin spöanvändning. Jag är ganska säker på att de barn som, inför all publik och alla medtävlande blir tillsagda av domaren och kanske till och med ombedda att infinna sig i domartornet, lämnar banan med en dålig känsla och ett stukat självförtroende.

Nu undrar jag, om flera barn i varje hoppklass måste varnas för spöanvändning, trots att de älskar sina ponnyer och känner till reglerna, är det då inte bättre att förbjuda spö helt?

I dressyren har man inget spö, varför behöver barnen ha det i hoppningen? Vill ponnyn inte hoppa, svänga eller gå fram på grund av avsaknad av spö bör man nog utreda vad det beror på och ta itu med problemet innan man tävlar. I många fall handlar det nog om att barnen behöver lära sig rida bättre på hinder innan de börjar tävla och gasa mot klockan.

Slutligen vill jag ge en uppmaning till alla hoppdomare där ute (om någon skulle råka läsa det här…) Var snäll när du tillrättavisar ett barn på banan. En hånfull ton eller syrlig kommentar hör inte hemma där. Barnen ska utbildas, inte hånas eller skambeläggas av den som sitter med mikrofonen.

Vad har du för erfarenheter? Och vad tycker du om regelverket och användning av spö på hoppbanan? Kommentera och dela gärna!

Tack för att du läst!

Therese