Tankar om Tävling

Hösten är här och med den regn, rusk, skola, jobb, äpplen, sol, dis och magiska morgnar. Ja, hösten bjuder verkligen på både högt och lågt. 

Hästarna mår bra och vårt nytillskott Tord har funnit sig tillrätta på gården. Han är sex år gammal men erfaren för sin ålder och har bl.a. vunnit ungponny-SM i dressyr. Dessutom är han ett riktigt charmtroll och en social begåvning. Förhoppningen är att han och Milou ska få några fina år tillsammans med såväl träning och tävling som annat skoj. 

Capris är såld till en fin familj. Hon är otroligt saknad och har lämnat ett stort tomrum efter sig. Skönt att veta att hon har det bra och att hon blir lika älskad i sitt nya hem som hon var här. 

Hösten bjuder också in till en ny tävlingssäsong och i år har vår hemmaklubb ett lag i div 2 ponnydressyr där Mabelle och Kovu ingår. Kovis är inte den lättaste ponnyn att rida, särskilt inte på tävling där han lätt blir spänd, okoncentrerad och seg, men Mabelle hittar knapparna mer och mer för varje gång. Det är jätteroligt att se hur ekipaget växer ihop och finner mer och mer tillit till varandra. Första omgången i div 2 var deras tredje tävling ihop och de gjorde en stabil insats som hjälpte laget till en andraplats. Även Beau och Florran ingår i laget och gjorde också de en jättefin ritt som även gav en individuell seger. De har verkligen gått från klarhet till klarhet på sistone. 

Det är roligt att tävla (tycker en del) och det kan vara ett bra sätt att träna på att rida i olika miljöer och hantera sina och hästens nerver. I vissa fall är det också en bra måttstock på sin egen och hästens utveckling. Men det är lätt hänt att tävling och resultat blir ett självändamål. Att man tävlar för att vinna rosetter och slå sina konkurrenter. Är det då så fel? Nja... det behöver kanske inte vara det, men jag tror att när det handlar om en så komplex sport som vår och när utövarna är barn tillsammans med djur, behöver fokus ligga på något annat än vinst till varje pris. 

Vår målsättning är att barnen ska lära sig rida och bli goda hästmänniskor (och förstås goda människor i allmänhet). Det gör de inte genom att mäta framgång och kunskap i antal rosetter. Istället ser vi det som att tävling är en del i utbildningen för såväl barn som häst och att målet med varje start är att lära sig och att utvecklas. En bra känsla med en stor förbättring är alltid en seger, oavsett om alla konkurrenter fått ett bättre resultat och du hamnar sist i resultatlistan. De rosetter som kanske vinns på vägen är en bonus, en rolig bonus förstås, men likväl en bonus och inte anledningen till att vi tävlar. Tävla för resultat kan vi börja göra när vi rider VM och OS, tills dess tränar vi på att rida och tävla, att vinna och förlora.

Vidare måste vi vara ödmjuka för det faktum att våra tävlingskompisar är djur och att de kan påverkas väldigt negativt av nervösa barn och stressade föräldrar. Mitt hjärta går sönder när jag ser gråtande barn som rider ut från tävlingsbanan tydligt missnöjda med sin ponny och möts av arga föräldrar som skäller eller hotar med att sälja ponnyn om barnet inte börjar rida bättre eller om ponnyn inte skärper sig. Ja, jag vet att det för många låter som påhitt och överdrift men jag har både sett det själv och hört om det från andra. 

Jag tror det finns två olika typer av "tävlingsmänniskor". De som vill vinna till varje pris, som fokuserar på att stå överst på prispallen och som är benägna att ta risker för att nå dit så fort som möjligt. Och så finns det de som vet att framgång ligger i förberedelse och fokus, som jobbar långsiktigt och koncentrerar sig på sin egen utveckling och prestation istället för tävlingen i sig. Titta och lyssna på Peder, Jens, Malin, Henrik och Rolf-Göran som jag tror alla är av den senare sorten, även förstås dressyrstjärnor som Patrik och Therese. Ska man vara "tävlingsmänniska" inom ridsporten tror jag att man måste tänka så. Snabba resultat och "vinnarskalle" hör inte hit.