Vi måste prata om hur vi pratar med barnen!

Ridsporten håller på att göra upp med sig själv. Missförhållanden avslöjas, tränare hängs ut och debatten går varm. Det är jättebra! Jag kan ärligt säga att jag blivit otroligt chockad och skakad av den senaste tidens avslöjanden. Under alla mina år med hästar har jag aldrig orsakat vare sig sporrmärken, spöränder eller sår i munnen, och aldrig bevittnat någon annan göra det heller. Dock ser jag ibland ryttare som tappar tålamodet, som blir frustrerade och som blir för hårda i sina hjälper. Och även om en lite för hård skänkel eller ett lite bryskt tygeltag inte går att jämföra med systematiskt djurplågeri är det också något vi behöver prata om.

Det händer extremt sällan att jag blir frustrerad i sadeln, både för att jag vet vad jag gör och för att jag inte låter känslorna ta över. Skulle irritationen komma smygande stannar jag helt enkelt upp och tar en paus eller skrittar av. För en vuxen person som ridit hela livet är det nog lite av en självklarhet, men hur går det för barnen?

Barnen är i högsta grad under inlärning och absolut inga fullfjädrade ryttare. Även de barn som tävlar på hög nivå är fortfarande barn med ytterst begränsad erfarenhet och kunskap. Dessutom har de förmodligen ännu inte helt lärt känna sig själva och sina känslor. Det är inte ovanligt med barn som gråter av frustration när de inte får sin ponny att göra som de vill. Det är inte ovanligt med barn som av irritation blir alldeles för hårda och bryska i sina hjälper. Det är inte ovanligt med barn som lämnar tävlingsbanan både arga och besvikna. Och det är inte ovanligt att föräldrarna på marken bekräftar barnens upprörda känslor genom att skuldbelägga hästen.

Fokus för barn, föräldrar, tränare och ridlärare måste vara att barnen ska lära sig rida och bli duktiga hästpersoner. För vad händer när vi hela tiden pratar med barnen om hur hästen går, hur den hoppar, hur den är i formen, hur den svarar på hjälperna och hur den uppför sig? Jo, vi nedvärderar betydelsen av ridningen och hanteringen. Ett barn som av omgivningen ständigt får höra att ponnyn gör rätt eller fel kommer också skuldbelägga den när det går dåligt. Barnet måste istället lära sig att förstå betydelsen av sin egen ridning.

Känslor kan i allra högsta grad ge upphov till dålig ridning men vi vet också att känslor i sig påverkar hästen. Med det sagt är det mycket begärt av ett barn att de helt ska kunna undvika negativa känslor i sadeln. Jag tror att vi vuxna måste hjälpa till här. Dels genom att prata om hur ryttarens känslor återspeglas hos hästen. Hur en frustrerad ryttare ger en frustrerad häst o.s.v. Men också genom att gripa in när det behövs. Det är till exempel inte fel att säga åt ett irriterat barn att sitta av sin ponny, tvärtom, det kommer gynna såväl barn som ponny. Det är heller inte fel att ta en paus i tävlandet om barnet har svårt att kontrollera sin nervositet eller besvikelse.

Även i ridskolesammanhang hör vi barnen prata om huruvida hästen var duktig eller ej under lektionen. Vilken häst som är ”bra i galoppen”, ”snäll att hoppa” eller som är ”lätt att få på tygeln”. Sällan eller aldrig något om deras egen insats och vilken betydelse den har.

Vi pratar mycket om träning av hästen, klasser, program och utbildningsskalan. Hur vore det om vi lade lika mycket fokus på ryttaren? För egentligen vet vi ju att det i slutändan är ridningen det hänger på.

Om vi skulle utforma en utbildningsskala för ryttaren? Då skulle den börja med sitsen. Sitta rakt över hästen i lodrät sits med lika mycket vikt på båda sittbenen och utan att hålla balansen i tyglar eller stigbyglar. Sedan kommer kanske följsamhet, att kunna följa med i hästens rörelser med bibehållen sits. Först när man klarar de två stegen är man redo för steg tre som handlar om koordination och hjälpgivning.

För en ryttare som sitter snett över sin häst kommer ju alltid att omedvetet påverka hästen negativt med sin vikt. Och en ryttare som inte är balanserad kommer störa hästen. Den som för tidigt börjar med mer avancerad hjälpgivning kommer också få svårt att i efterhand komma tillrätta med problem i sits och följsamhet.

Först när man har koll på steg ett till tre kan man börja träna på kontakt och så småningom samling. Det är också här någonstans som hoppningen kommer in.

Vi pratar mycket om att ta det lugnt och varligt med våra unghästar men borde inte det också gälla våra barn? Vore det inte bra om barnen fick lära sig rida i lugn takt, ett steg i taget? Och vore det inte bra om vi pratade med barnen på ett sätt som lade fokus på ridkonsten snarare än var hästen har huvudet eller hur ”ärlig” den är på hinder? Är vi inte skyldiga både barn och hästar det?

För när vi ständigt pratar om att hästen ska ”gå på tygeln”, ”gå i form” eller ”bocka på nacken” kommer barnet ta de genvägar det hittar. Det har ju inte heller hunnit lära sig hur det ska kännas när hästen arbetar rätt genom kroppen utan nöjer sig gärna med en välvd hals. Kanske sitter barnet dessutom snett i sadeln och blir irriterad över att hästen tränger i ena varvet.

Istället kan vi fokusera på att ett steg i taget lära ut sits, kontakt och samspel mellan hjälperna. Vi vet ju att eftergiften i nacken kommer när bakbenen aktiveras. När ridningen är på plats, på riktigt, och känsla och timing hunnit växa fram, då kommer resultaten synas i hästen.

Ja, jag vet! Många tränare och ridlärare gör ett fantastiskt jobb, och det finns gott om sunda ponnyföräldrar därute. Det här är på inget vis en kritik mot er. Jag reflekterar mer om kulturen kring ridningen och hur vi slentrianmässigt gärna pratar mer om hästens förmågor än om ryttarens. Här tror jag vi alla måste bli bättre. Jag tror att vi genom att ändra hur vi pratar också kan förebygga en del av den frustration som uppstår på hästryggen.

Och alla ni föräldrar, tränare och ridlärare därute, kan vi inte enas om att vi hjälper barnen med deras känslor och frustration istället för att gå med i dem?

Det är inte en mänsklig rättighet att få rida och tävla med hästar. Det kommer med ett enormt ansvar, ett ansvar som vi vuxna måste ta. En häst ska aldrig behöva fara illa på grund av att ryttaren inte kan kontrollera sitt humör, även om ryttaren är ett barn. 

Vi borde nog också se över tävlingssystemet som det ser ut idag, men det får bli tankar till en annan blogg…

Kommentera gärna om du håller med eller har andra tankar!

Therése